Underbara, skräckinjagande biovapen! 1945 tyckte både Sovjet och USA att ett tyskutvecklat massförstörelsevapen var väldigt intressant – nervgas. Luktfri, smakfri och färglös död lät för hemskt/bra för att vara sant (”I can’t believe it’s not nerve gas!”). 1961 ville dåvarande försvarsministern Robert McNamara en gång för alla ta reda på om kemiska och biologiska vapen kunde vara ett lämpligt alternativ till global kärnvapenapokalyps, en anspråksfull strävan som gavs det triviala namnet Projekt 112.
Den japanska armén hade varit flitigare än de andra axelmakterna på kemisk krigsföring i fältet och därmed skaffat sig ett kunskapsmässigt försprång, till en kostnad av sisådär en halv miljon människoliv. En massa illegal forskning om de yttersta trevliga substanserna fosgen, klorin, klorpikrin och lewisit väntade på att någon skulle använda det. Amerikanerna kände sig sugna nödgade att ta del av denna förbjudna kunskap och var i gengäld generösa nog att låta de japanska forskarna vid Enhet 731 undslippa åtal för brott mot mänskligheten. Trots allt, om man ska kunna försvara sig mot dödliga biovapen i framtiden måste man också veta hur de fungerar först. Varför inte fråga någon som vet? Dessutom bedömdes forskningen också som ett nödvändigt steg efter andra världskrigets teknologiska framsteg inom omänskliga massmord. Följaktligen hade Projekt 112 gott om pengar, klara direktiv och tusentals unga patriotiska män som ställde upp ”frivilligt” (så långt som något i det militära någonsin någonsin är frivilligt). Vältränade, lojala och lydiga soldater var som alltid perfekta testkaniner för landets biovapenprogram. Även om det finns de som hävdar att USA använde biovapen användes under Koreakriget gjordes huvuddelen av forskning först mellan 1962 till 1973. Det enda man behövde för att leka illvilliga kemister är lämpliga platser. Kemisterna huserades i Maryland och Utah, medan Vietnamkriget var en enda stor uppvisning i kemisk och meningslös krigsföring.
Bara några mil från Edgewood Arsenal ligger Fort Detrick, en av landets största anläggningar för biokemisk forskning. Här provade man inte några psykadelia utan fokuserade istället på de mer dödliga varianterna av nervgaser. Under åren framställde man flera olika virus och bakterier, bland annat harpest, medelhavsfeber och gula febern, men framför allt var man väldigt duktig på att framställa mjältbrand. Mjältbrand smittar även mellan människor och djur och sporerna kan infektera i upp till 45 år, vilket gör bakterien synnerligen lämpad för total krigsföring. Mellan 1954 till 1965 tillverkades över 5000 bomber med mjältbrandssporer vid Fort Detrick, oftast i elakare och mer lättdistribuerade varianter av den dödliga bacillusken. Med tanke på hur katastrofala följderna skulle bli vid en läcka är det inte konstigt att säkerheten är snuskigt hög. Som så ofta när en militär anläggning har välbehövligt hög säkerhet börjar teorier att spridas likt maskrosor i vinden och det finns givetvis flertalet intressanta historier som kretsar runt Fort Detrick; som ett mer extremt exempel finns en impopulär konspirationsteori att HIV skapades vid Fort Detrick (en teori som förtjänar att undersökas närmare i framtiden), men du behöver ingen foliehatt för att hitta spännande händelser kring militärbasen.
Mjältbrandsattackerna 2001 som inträffade strax efter 11:e September spred skräck i den paniskt paranoida popkulturen. Hela rättsväsendet med FBI i spetsen skulle få stopp på biokrigsföringen som (säkerligen) muslimska extremister (gärna från Irak) stod bakom. Det var bara det att relativt snabbt stod det klart att just den bakteriekulturen av mjältbrand hade odlats fram vid Fort Detrick och ”på något sätt” hade någon lyckats smyga ut det obemärkt. Så FBI tog upp jakten, men utredningsarbetet komplicerades av de hundratals falska hotbrev som folk med inget bättre för sig snart började att skicka ut för att få uppmärksamhet eller liva upp sin vardag med ett besök från FBI. Doktor Bruce Ivins var en av få mikrobiologer som bedömdes ha kompetensen samt vara högt uppsatt nog för att kunna bidra till utredningen. Men trots att biobrevbomberna hade dödat minst fem människor och tjugotalet blivit allvarligt sjuka och hela nationen plötsligt var livrädda för att öppna brev lyckades man inte att sätta dit den skyldige. Man hade snabbt en huvudmisstänkt, men eftersom FBI ägnade 6 år att förfölja fel person vilket man fick betala 5,8 miljoner dollar för, dröjde det ändå till 2007 innan man på allvar började fundera på om det inte skulle kunna vara så att Ivins faktiskt var den skyldige. Trots allt hade han kunskap, tillfälle men inget motiv – eller hade han det?. Allt eftersom utredning började koncentreras på den (påstått) schizoparanoida och deprimerade mikrobiologen stärktes misstankarna. Tyvärr hann Ivins självmörda sig med en överdos 2008, så alltsammans sopades under mattan och terroristattackerna förblev ”ouppklarade” och glömdes helt enkelt bort, vilket har lett till en mängd konspirationsteorier. Till saken hör att Ivins inte den ende anställde från Fort Detrick som dött under mystiska omständigheter. Frank Olsen, vars omtvistade ”självmord” bidrog till att avslöja MKNAOMI och MKULTRA, jobbade på just Fort Detrick innan han blev indragen i CIA:s svartaste projekt – inte undra på att det i flera Arkiv X avsnitt händer oförklarliga saker på eller omkring Fort Detrick i Maryland (fast i serien heter det Fort Marlene). Faktum är att man än idag förvarar en mängd olika biologiska och kemiska vapen (inklusive mjältbrand) på Fort Detrick. Men även om mjältbrand var haute kultur var Fort Detrick främst ökänt i samband med USA:s kortvariga förälskelse i kemisk krigsföring under Vietnamkrigetoch de så kallade regnbågsherbiciderna.
Agent Orange tillverkades och testades vid Fort Detrick, bland annat sprejade man så mycket som 7.7 kilo ”rent” Agent Orange runt Fort Detrick under två årtionden. Teoretiskt sett skulle detta kunna leda till en dramatisk ökning av cancer i området, men som tur var har militären förklarat att så inte är fallet. Vad som däremot är säkert är att biovapnet känt som Agent Orange utvecklades av de omåttligt populära kemijättarna Monsanto och Dow Chemical och Fort Detrick var inte direkt kritisk till forskningen. I media och historieböckerna hette det att man använde Agent Orange för att avlöva träden, så att kommunisterna inte kunde gömma sig under träden. Dess egentliga syftet (att förgifta civilbefolkningens mat och därmed tvinga dem på flykt, rent hypotetiskt då) rimmade inte särskilt väl med Genevekonventionen. Som tur var företrädde USA den civiliserade världen med sedvanlig elegans och valde att bortse från andra människors rättigheter när det kändes bekvämt. Med tanke på uppståndelsen, massprotesterna och fördömandet från FN var det väldigt tur för Monsanto och Dow att det senare blev just Fort Detrick som skulle utvärdera användningen av Agent Orange i Vietnam. Man kom glädjande nog fram till att alla överlag hade gjort ett fantastiskt jobb och snarare förtjänade en medalj än ett åtal för krigsförbrytelser.
Ute i Utahs öken ligger Dugway Proving Ground. När Andra Världskriget började var den vidsträckta ödemarken (ca 3250 km2) en alldeles utmärkt plats för att provskjuta vapen och provspränga bomber. Sedan 1943 Dugway ett etablerat testområde (och används än idag för att lagra och forska i biologiska och kemiska vapen). Mellan 1951 och 1969 genomfördes hundratals (kanske tusentals) tester av bakteriella och virala vapen ute i ödemarken där ingen oavsiktligt kunde komma till skada. Nervgaser kan vara lite luriga att hålla full koll på, men trots detta hände väldigt få (kända) olyckor. Bortsett från en olycka 1952 då en läkare oavsiktligt hade tagit reda på hur viktigt det var att bära gasmask vid prov hände egentligen bara ett enda olycka. Tyvärr så är olyckor med nervgas väldigt allvarliga…
”Fåramordet i Skalldalen” (väldigt fri översättning) uppdagades i Mars 1968 när invånarna i närbelägna Skull Valley hittade en dag en hel flock får som betedde sig märkligt. Delar av flocken hade redan dött medan resten vägrade att äta och satt orörliga. Snart visade det sig att flera av dem blödde invärtes från skador på sina inre organ. Kunde detta ha något att göra med vad som än skedde borta på Dugway? Det var naturligt att ställa frågan, men armén gjorde vad hemlighetsfulla organisationer brukar göra när deras forskning oavsiktligt sett dagens ljus: De ljög. De blånekade. Det fanns inte en chans att man hade varit ansvarig för att en massa får kollapsat och dött! Dagen innan dådet hade det varit full aktivitet och kemisterna från Dugway hade genomfört tre olika tester med VX nervgas varav ett test innebar att man sprejade ett större område lite mer än 4 mil från Skull Valley. Okej, kanske hade flygplanet haft lite tekniska problem och man kanske spillde kanske ut en pytteliten mängd VX i luften. VX-gas, som hade ursprungligen syntetiserats och sålts som ett bekämpningsmedel, hade förbjudits relativt snabbt då man upptäckte att det var alldeles för effektivt på att döda levande saker, inklusive människor. Trots att de definitivt inte vara ansvariga gick armén ändå med på att ersätta fårbönderna får deras döda boskap. Tyvärr så tyckte media att det här hade ett högt nyhetsvärde och det amerikanska folket var inte roade att armén så bekymmersfritt lattjade med nervgas. Röster började höjas för reglerad vapentestning. Året efter fårmordet genomförde sig president Nixon en politisk PR-kupp och förbjöd kemvapentest ute i det fria, vilket också blev slutet för Projekt 112 som officiellt avslutades 1973. 
– Nej, får får inte får. Får får VX.
(via flickr)
Vill du veta mer?
Trevlig, kort informationsfilm om Dugway Proving Ground.
Typiskt 50-tals skönmålande informationsfilm om Fort Detrick.