MKNAOMI (US)

CIA var inte sämre än att man kunde dela topphemliga projekt tillsammans med andra organisationer. Tillsammans med det amerikanska försvarsdepartementet genomförde man MKNAOMI, ett systerprojekt till MKDELTA och MKULTRA, där man inte riktade in sig på psykadelia; istället lattjade man rundor med kemiska vapen. Exakt hur mycket information som slussades fram och tillbaka mellan de två projekten är oklart, men när de var tvungna att dela sin forskning var CIA förmodligen inte lika vilda som när det bara var Gottliebs gäng. Men organisationerna delade många värderingar – i första hand en gränslös patriotism samt ett förkrossande förakt för vanliga människor.

Dr. Cameron: Psykoterapeut med mellanrum (via wikipedia)

Fixstjärnan inom MKNAOMI var den skotsk-kanadensiske psykiatrikern Donald Ewen Cameron. Olikt Gottlieb, som verkade betrakta ett experiment som lyckat bara någon blev hög på kuppen, var Cameron betydligt mer professionell, även om han också gjorde viss forskning inom ”terapeutisk psykadelia”. Cameron var en väldigt respektabel yrkesman som mest sysslade med att hjälpa människor – hans ordförandeskap för World Psychiatric Association vittnar om hans ryktbarhet. Inte övertygad? När Rudolf Hess skulle psykundersökas inför hans rättegång i Nürnberg var det Cameron som tillkallades för att bedöma naziprofilens mentala hälsa och tillstånd. Hess, som var fascinerad av det ockulta, hade säkert haft mer gemensamt med Gottlieb än med den allvarlige Cameron, men Hess klarade sig undan med livet i behåll, även om han tvingades tillbringa det i Spandaufängelset. Man kunde gissa att Cameron hade en chans i Nürnberg att lära sig medmänsklighet när han hörde historierna från koncentrationslägrens hårda, brutala och omänskliga värld, en värld där ”degenererade” och ”sjuka” berövades alla rättigheter och blev utsatta för så brutala experiment att döden ofta kom som en välsignelse. Cameron lärde sig mycket under denna tid, men tråkigt nog för hans framtida patienter var det fel saker.

”Upprepa. Du börjar må bättre, du börjar må bättre. Upprepa. Du börjar må bättre…” (via tumblr)

Camerons största passion var att hjälpa folk, men tyvärr trodde han att det bästa sättet att hjälpa innefattade isoleringsceller, potenta droger (inklusive curare) för att försätta folk i medicinsk koma i flera veckor, samt elektrokonvulsionsterapi som även på Camerons relativt brutala tid bedömdes som ”extrem”. Det är svårt att tänka sig att det här inte var Nazitysklands koncentrationsläger utan psykiatriska mottagningar i Kanada och New York. Bisarrt nog var Cameron inget större fan av tyskar eller vad han betraktade som ”den tyska mentaliteten”; ett nationellt karaktärsdrag som gjorde dem oförmögna att stå emot sina krigiska impulser och vilja att härska över världen. Cameron tog sin stereotypa nidbild på fullt allvar. Visst, med tanke på det nyligen avslutade världskriget är det lätt att förstå hur han kunde tänka så – men frågan är vad han skulle ha att säga om ”den nordamerikanska mentaliteten” efter ett halvt århundrade (1941-1990) av amerikanskt krig? Han var inte rasist, men… Ja, man kunde tro att någon som deltagit i en rättegång där folk dömdes till döden för liknande forskning skulle vara en ögonöppnare, men den som vill vinna kalla krig får inte hamna på efterbjälken.

I det behagligt klingande Subproject 68 fokuserade man, under Camerons ledning på intensiva behandlingsmetoder som bäst kan beskrivas som en särskilt sadistisk variant av Ludovicotekniken. Denna ”välvilliga hjärntvätt” gick till ungefär på följande sätt: Tänk dig tre månader i isolering. Tänk dig att du tvingas lyssna på ett oavbrutet upprepande av samma band, med samma meningar, om och om igen. Tänk dig att du sitter i becksvart mörker med ögonen öppna. Tänk dig att inte veta när, eller ens om, du kommer ut. Tänk dig att du vill skrika men inte har en mun. Tänk dig att allt detta händer och du blir fullpumpad av droger. Tänk dig att ingen kommer för att hjälpa dig. Tänk att du inte vem som håller dig fången. Oförklarligt nog gjorde inte detta patienterna ”friska”, och oftast utgjorde veckorna av tortyrapi en avsevärd försämring av deras tillstånd. Vid ett tillfälle noterade Cameron besviket att ”trots att patienten berövades alla sinnesintryck i 35 dagar och fick 101 dagar av ’drivning’ [konstant och oavbruten repetition av tal och kommandon] nåddes inga framsteg för patientens mentala hälsa.” Patienterna blev så ”välbehandlade” att de glömde bort sina familjer, sina egna namn – till och med hur man använde toaletten! De här resultaten hade förstås varit fruktansvärt nedslående om målet hade varit att bota patienterna. Om målet däremot var att upptäcka “förbättrade förhörsmetoder” för säkerhetspolisen, så bar forskningen rikligt med frukt. Den enes död är den andres bröd (som CIA nu kunde förgifta och dela ut till statens fiender). När CIA färdigställde sin första fält- eller tortyrmanual 1963 hade man lärt sig mycket från Camerons forskning. Samma metoder (ytterligare lite förfinade och förmodligen med färre droger) användes i Abu Ghraib och givetvis i Guantanamo.

Ett helt vanligt förhör i en demokrati (via wikipedia)

Under 1960-talet hade den privata sektorn börjat överta narkotikaforskningen, vilket innebar att militära kemister nu fick nya direktiv av det mer jordnära och praktiska slaget. MKNAOMI må ha varit mindre galet på ett sätt, men innebar å andra sidan den osannolika (men inte obetydliga) risken att oavsiktligt utplåna hela mänskligheten. Trots allt, det är inte utan ett visst obehag man föreställer sig autonoma falanger inom säkerhetstjänsten samla in och syntetisera alla de vidrigaste och mest omänskliga vapnen inom biologisk stridsföring på planeten. Eller ja, det skulle väl vara om de samtidigt försökte att göra dem ännu mer effektiva på att döda folk på plågsamma sätt då… För dig som funderar över juridiska detaljer: Genevéprotokollet från 1925 förbjöd förvisso själva användandet av biovapen, men 1972 års Biovapenkonvention var fortfarande en utopisk dröm för framtiden och det var glada dagar för naturvidrig forskning. Det var helt okej för vem som helst att framställa, utveckla samt lagra biologiska vapen – så Genevéprotokollet var ungefär lika meningsfullt som att förklara mord olagligt, men samtidigt låta dråp, förberedande av mord och mordförsök var totalt lagliga. MKNAOMI var alltså hemligstämplat men inte för att det var olagligt i sig – sekretessen berodde snarare på att man inte ville att landets fiender skulle veta exakt hur överjävligt smittsamma, vidriga och inhumana vapen man hade på lager. Som vi lärde oss av MKULTRA: Ingenting får tveksamma projekt godkända lika snabbt och lätt som en ordentlig politiskt motiverad paranoia.

Precautions must be taken not only to protect operations from exposure to enemy forces but also to conceal these activities from the American public in general. The knowledge that the agency is engaging in unethical and illicit activities would have serious repurcussions in political and diplomatic circles…”

Frigående försöksdjur (via rnw.nl)

På tal om paranoia… Kommer du ihåg vilket liv det blev 2011 när ett holländskt forskarlag upptäckte att de kunde mutera fågelinfluensan så att den (kanske, av någon annan, i framtiden) kunde användas som ett biologiskt vapen? Föreställ dig hur reaktionen hade blivit om CIA hade gjort samma sak med alla kända biologiska stridsmedel! MKNAOMI utvecklade förvisso rena Bondprylar så som självmordspiller och bedövningspilar, men man letade man också efter nya, effektivare sätt att förgifta grödor och boskap. Till sådan forskning behöver man män med stora hjärnor och små hjärtan. Åh, den som ändå hade några tyska forskare att luta sig tillbaka på!

Veterinären Erich Traub hade som livsmål att bota de smittsamma sjukdomar som folk och fä drabbades av – en man med stor hjärna och ännu större hjärta, alltså. Tyvärr bjuder livet på små otrevliga överraskningar ibland, och Traub blev sedermera laboratoriechef vid Riems forskningsinstitut, en av Nazitysklands biovapenanläggningar. Där beordrades han att titta närmare på virala och bakteriella sjukdomar (i allmänhet, samt mul- och klövsjukan i synnerhet) på order från Himmler. Traubs uppdrag var att skapa en viruskultur som kunde användas för att förpesta boskapsdjur vid framtida tyska invasioner. Men bortsett från ett fåtal test i Ryssland där man förgiftade boskap hann man inte längre innan kriget var över. Traubs expertis och erfarenheter var däremot hett eftertraktade i USA och man var förstås villig att se mellan fingrarna på alla de där nazistgrejerna som han hade sysslat med. Så anlände Traub (via Paperclip) till USA 1948, där han snabbt fick träffa andra smarta män i vita rockar från den okända biovapenanstalten Fort Detrick, Maryland. Traub var mycket tillmötesgående och var så framgångsrik att han även hjälpte till att starta det bakteriologiska stridsprogrammet vid Plum Island, tillsammans med andra av axelmakternas ”misstänkta” krigsförbrytare. Traub dog fridfullt vid 78 års ålder.

Biovapendelen av MKNAOMI lades ned 1969 och projektet rundades därefter av. Eftersom de flesta experimenten skedde på psykiatriska institutioner av mer människor som var mer disciplinerade än påtända CIA-agenter avslöjades bara väldigt få delar av MKNAOMI (i synnerhet som regeringen köpte de överlevandes tystnad för sexsiffriga eller okända belopp). Ju längre tid som går, desto mindre hopp att någonsin få klarhet i vad som hände, något som säkerligen kommer att leda till flertalet ”spännande” teorier, som kanske till och med kan toppa de värsta historierna som florerar idag (som påståendet att AIDS uppfanns av CIA).