OPERATION PAPERCLIP (US)

Det finns mycket man kan säga om Nazityskland och ännu mer man inte bör säga. Men en sak är säker, du kommer aldrig att höra någon påstå att en totalitär xenofobisk diktatur som dagdrömde om att utrota resten av mänskligheten skulle banga för att bedriva lite ”oetisk” forskning. Koncentrationslägren utgjorde stommen i den makabra mordmaskin som möjliggjorde historiska genombrott inom raketforskning, biologisk krigsföring och medicin. Under Nationalsocialismens mörka fana inhöstade man vetenskapliga framsteg i utbyte mot miljontals människors blod. Det är fortfarande känsligt att använda den unika forskningen som gjordes i Dachau och den anses generellt vara förbjuden kunskap. Men det är lätt att vara ett helgon i himlen, och visst är det lätt för civiliserade nationer i världshistoriens fredligaste tidsålder att egenkärt tycka att ”vi skulle minsann aldrig göra något sådant”.

Slaget om Stalingrad var början på slutet för tredje riket. Efter att man förlorat världhistoriens blodigaste slag hade tyskland en ostfront full av hål och Berlin hade återigen behov av sina opålitliga och harhjärtade vetenskapsmän, i ett desperat försök att stoppa den Röda Arméns västliga våldtäktståg. En lista på kompententa vetenskapsmän författades för att få dem att ställa upp för sitt kära Stortyskland (frivilligt eller ej) och tusentals tekniker, ingenjörer och forskare kallades hem eller omplacerades. Men det dröjde ändå till 1945 innan den s.k. ”Osenberglistan” hamnade i amerikanska händer. Amerikanerna spillde ingen tid utan sparkade omedelbart igång flertalet ”räddningsprojekt” och mellan 1945-46 förhörde man sig om de tyska raketforskarna möjligen var intresserade av att hjälpa USA vinna det kommande Tredje Världskriget. Eftersom forskarnas alternativ var att dömas till döden för krigsbrott valde de flesta det betydligt trevligare alternativet och blev amerikanska medborgare. De här känsliga förhandlingarna kallades för Operation Paperclip.

De garanterat superamerikanska raketforskarna Werner Kuers, Walter Häussermann, William Mrazek, Wernher von Braun, Dieter Grau, Oswald Lange & Erich Neubert. (via wikipedia)

När Andra världskriget (och med det miljoner människoliv) led mot sitt oundvikliga slut började det framväxande amerikanska imperiet redan att stålsätta sig för ett framtida, kallare krig mot den planekonomiska villfarelsen vi kallar kommunism. Givetvis ville man se till att man fick så många begåvade forskare som möjligt på ”rätt sida”. Problemet var bara att ju mer briljanta dessa forskare var, desto större risk att de hade varit inblandade i krigsförbrytelser. Man kan tycka det var äcklande att benåda massmördare och dessutom ljuga om det, men å andra sidan hade Sovjetunionen inga sådana moraliska betänkligheter. Å andra sidan hade det stora fosterländska kriget kostat Sovjet 20-27 miljoner människoliv, så med det i åtanke var det inte så konstigt att Ursa Major inte hade några betänkligheter med att kidnappa och förslava tyska vetenskapsmän som ”kompensation” för sina ofattbara krigsförluster. Oavsett, när de två onda imperierna inledde sina intellektuella plundringståg av det ödelagda Riket hade Sovjet redan ett rejält försprång. Deras motsvarighet till Operation Paperclip hade tvångsrekryterat tusentals krigsfångar från flertalet tekniska anstalter (samt koncentrationsläger) och bland deras bästa tvångsvärvningar räknades Max Steenbeck & Gernot Zippe som senare framgångsrikt anrikade uran åt Stalin, något som bidrog till att Domedagsklockan redan från början visade 7 minuter i midnatt, obönhörligt tickandes mot total kärnvapenförintelse. Det var alltså av yttersta vikt för USA att snabbt lokalisera och omhänderta resterande tyska ingenjörer och forskare. Man fick helt enkelt göra det bästa av en väldigt komplicerad och unik situation, även om resultatet påminde om att välja lag på skolgympan.

Alla var välkomna, krigsförbrytare eller ej! Från början hade president Truman varit väldigt klar med att ingen som varit medlem i Nazistpartiet eller haft den minsta inblandning i krigsförbrytelser någonsin skulle få amerikanskt medborgarskap – inte minst för att de Allierade hade kommit överens om precis det både vid Potsdamkonferensen och Jaltakonferensen! Men med de löjligt höga ”kraven” skulle ju nästan ingen framstående forskare vara aktuell för tjänstföring i den demokratiska republiken! Trots allt, de forskare som hade visat sitt missnöje med naziregimen hade tidigt tvingats fly till andra länder, eller så hade de blivit helt enkelt utrotats. Således ett svårlöst problem, kan tyckas. Men eftersom alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad så var alla parter, innan bläcket ens hunnit torka på de undertecknade fredsfördragen, i full fart med att föraktfullt skita fullständigt i allt som de precis förhandlat fram – välkommen till realpolitikens värld… Skulle USA låta göra begåvade forskare arbetslösa bara för att de deltagit i ett omänskligt industriellt massmord? Om gemene man och officiell politik hållning nu ansåg att deras nazistsympatier var så motbjudande så fick väl regeringen helt enkelt ge dem nya identiteter? Operation Paperclip var oroligt viktigt och nästan direkt avgörande för flertalet av den moderna oljeålderns största och hemligaste forskningsprojekt. För vem som helst med sunt förnuft begriper väl att om du i hemlighet kidnappat räddat en drös tyska vetenskapsmän måste du också sätta dem i arbete? Raketforskare var givetvis av speciellt intresse och de flesta raketforskarna tillbringade större delen av sina liv inom NASA:s rymdprogram. Även om flesta vetenskapsmännen faktiskt inte hade begått några allvarligare brott mot mänskligheten resulterade Paperclip ändå i några riktiga svärmorsmardrömmar, män som hade vad man kallar ”lite bagage”.

Utrotningsspecialisten Kurt Blome (via wikipedia)

Kurt Blome var ursprungligen en samvetsgrann läkare vars passion var att försöka utrota cancer, tills han 1942 blev beordrad att delta i en annan slags utrotning. I förhör erkände Reichsgesundheitsführer Blome att han utfört experiment på koncentrationslägerfångar och bland annat smittat dem med pest och malaria. Han hade också observerat hur människokroppen reagerade på nervgas och hur lång tid det tog att dö. Det var inte någon engångsföreteelse heller – Blomes mordiska odysée tog honom till Auschwitz, Dachau och Buchenwald men han påstods också ha haft ”goda kontakter” med Japans biologiska stridsprogram ”Enhet 731”. Trots att Kurtan gjort vissa erkännanden detta blev han helt frikänd i en rättegång som fick resultatet att flertalet av hans mindre framstående kollegor slutade sina eländiga dagar med en snara kring strupen.

Trots att de hade räddat livet på Blome kände sig amerikanerna inte helt bekväma med att låta den inte särskilt gode doktorn bosätta sig i USA. Trots allt utgjorde en man som hade haft i uppdrag att sprida pest, tyfus, kolera och mjältbrand specifikt i USA utgjorde en lite väl allvarlig säkerhetsrisk. Blome fick därför aldrig amerikansk medborgarskap, men å andra sidan fick han leva som en fri man i Västtyskland som konsult för att utveckla kemiska vapen. Det råder en viss osäkerhet kring hans död, men förmodligen dog han 1969, utan att någonsin ha behövt sona sina synder.

”Rymdmedicinens Fader” Hubertus Strughold (via History of Medicine)

På andra sidan Atlanten var doktor Hubertus Strughold betydligt mer framgångsrik och inflytelserik. Men vad kunde man förvänta sig av en man som gick till historien som ”Rymdmedicinens fader”? Under 20 år (1948–1968) ledde Strughold ett team på NASA som bland annat genomförde revolutionerande studier inom viktlöshet, atmosfärkontroll och styrning av den mänskliga dygnsrytmen. De bidrog också med revolutionerande konceptuella lösningar, samt designade rymddräkterna och de livsuppehållande systemen för Apolloprogrammet – inklusive de för Apollo 11. Den första månlandningen. Amerikanerna må ha varit först på månen, men det var tyska vetenskapsmän som tog dem dit. Strughold lade därmed grunden till den moderna rymdvetenskapen samt var pionjär inom rymdmedicin. Så hur kunde Strughold komma fram till sina banbrytande resultat? Varifrån hade han fått sina idéer? Har någon koll på vad han egentligen gjort innan 1948? (Snälla, säg inte Auschwitz, säg inte Auschwitz…)

Hur långt är det från Dachau till månen? Fråga NASA, de vet. (via about.com)

Dachau. Han var i Dachau. Det genomfördes mängder med vidriga mediciniska experiment på ofrivilliga men försvarslösa människor i den lilla orten nordväst om München. Detta gällde inte minst i doktor Strugholds tryckluftskammare, där man skapade ett lufttryck som motsvarade fritt fall från upp till 20 kilometers höjd, helt utan skyddsutrustning. Som att hoppa fallskärm från ozonlagret helt utan säkerhetsutrustning, och så ännu lite värre. Då fångarnas hälsa gissningsvis var vad man kunde förvänta sig efter månader i koncentrationsläger dog 4 av 10 testoffer omedelbart av chocken. Utöver detta fanns det länge misstankar om att Strughold vistats misstänkt nära ännu vidrigare experiment, där man tog reda på vad som hände när människor enbart fick saltvatten att dricka, samt hur man dissekerade människor levande och stal deras organ. Utan bedövning. (Och låt oss för all del inte glömma bort att man slösade bort mängder av timmar och människoliv för att ta reda på exakt hur lång tid det tar att frysa ihjäl i isvatten)

Därför var Strughold föga förvånande ständigt misstänkt för brott mot mänskligheten, och förundersökningar inleddes också 1958, 1974 samt 1983, men varje gång lades utredningarna ner ”i brist på bevis”. I Dachaurättegångarna hade 36 av 40 åtalande blivit dömda till döden, inklusive chefsläkaren, så amerikanerna beslutade sig för att helt enkelt låta Strughold utebli från krigtribunalens bänkar — och dess närliggande galgar. Det var inte förrän efter Strugholds död 1986 som man ”började hitta” starkare bevis för att tvivelaktiga experiment på ”oönskade” barn hade utförts under hans ledarskap. Strugholds hans tidigare goda rykte blev mer och mer skamfilat efter hans död, men under sin livstid var han hyllad för sina bidrag till stormaktens vansinniga kapprustning samt att han satte Neil Armstrong på månen.

”We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because we have a lot of German scientists”. (via KUHF)

Doktor Heinz Haber, en av Strugholds kollegor, tillbringade även han några år i Dachaus allmänna överjävlighet, blåögt observerande oceaner av mänskligt lidande. För hemskt nog hade de 6 av 10 som faktiskt överlevde ”experimentet” i tryckkammaren inte mycket glädje av det – de blev genast avrättade så att ett läkarteam kunde dissekera deras hjärnor. Men trots dessa avskyvärda brott slapp Haber, liksom Strughold, helt undan staff för sina brott mot mänskligheten. Istället rekryterades han till NASA, där de två kollegorna fortsatte att jobba tillsammans.

Habers karriär tog dock en oväntad och aningen bisarr inriktning när Walt Disney, som hade anlitats av amerikanska militären för att producera en propagandafilm avsedd att popularisera kärnkraftindustrin med det charmiga namnet Vår vän atomen, valde just Heinz Haber som presentatör för filmen (samt barnboken med samma titel).
Detta aningen otippade val väckte i vilket fall som helst Habers intresse för kulturgärningar. Under nästan 20 år presenterade han populärvetenskapliga TV-program i Västtyskland, och som om detta inte var nog fann han också framgång som redaktör och grundare av ansedda Bild der Wissenschaft. Huruvida hans folkbildande tv-program räckte för att kompensera för hans roll i förintelsen kan vara öppet för debatt, en debatt som säkerligen kommer att vara nyanserad och sansad. (Kommentarsfältet är avstängt).

Bortsett från månlandningen och den permanenta militära allians mellan USA och Israel som Paperclip cementerade (ett rent spekulativt påstående, givetvis, men när självaste Simon Wiesenthal ”misslyckades” med att hitta framstående NASA-forskare är det lätt att börja undra vem som visste vad…och hur mycket den kunskapen var värd). Men viktigast av allt: Paperclip var startskottet för en ny gyllene tidsålder av hemliga, illegala och oetiska experiment: En skön ny värld med nya teknologier att exploatera, nazistiska vetenskapsmän, samt ett kallt krig som garanterade att ändåmålet alltid helgade medlen. Aldrig förr hade så många haft så mycket att frukta från så få.