Det är en gammal drängvisdom att ”demokrati” betyder att du röstar som storbonden vill. Sällan är detta mer sant än när rika demokratier beslutar sig för att attackera fattiga demokratier. Startskottet för det kalla kriget innebar också paradoxalt nog att länder bara kunde vara fria om man förslavade befolkningen: Krig innebar fred, slaveri blev frihet och demokratier var diktaturer. Från 1931 till 1944 var Guatemala och USA BFF, vilket nästan uteslutande var Jorge Ubicos förtjänst. Ubico var en öppet fascist och misantrop som torterade och mördade politiska motståndare, girigt lade beslag på landets rikedomar samtidigt som han gav bort enorma landarealer till amerikanska storföretag och, för att verkligen framstå som en behaglig typ, gjorde det lagligt för samma utländska storföretag att avrätta arbetare som ”misskötte sig”. Kort sagt var Ubico en riktig helyllekille som var precis den typ som USA gillade. Tyvärr var Ubico (av någon anledning) inte särskilt populär hos den guatemaltekiska befolkningen och 1944 års Oktoberrevolution (ej att förvirra med den ryska Oktoberrevolutionen) skickade honom i landsförvisning och han dog strax därefter. Under tiden stapplade den nyfödda demokratin framåt, trots flertalet militära kuppförsök varje år(!). Efter en period av stabilisering blev Jacobo Árbenz president 1951 och började genomföra som lovat genomföra landreformer som syftade till att förvandla landet från ”en feudalekonomi till en modern, kapitalistisk stat”. Främst var det United Fruit Company, som hade blivit tilldelade tusentals kvadratkilometer mark under fasciståren, som tvingades att sälja tillbaka marken de fått gratis eller köpt med blodspengar.
UFC ställdes inför valet att antingen erkänna mångårigt skattefusk eller förlora sin mark. UFC valde en tredje väg: De anlitade PR-pionjären Edward Bernays för att reklama igenom Arbenz som ultrakommunist, samtidigt som man sökte CIA:s hjälp för att vrida tillbaka klockan och åter göra landet till en bananrepublik, bokstavligt talat. Vart tror du att ordet kom ifrån? Resultaten kom snabbt. CIA var redan oroade över att kommunisterna hade fått 6% av rösterna i valet. Sådana idéer sprider sig, så Guatemala var i princip redan en sovjetisk vasallstat! ß
CIA:s första försök att ”rätta till” problemen i Guatemala gick under namnet PBFORTUNE. Planen gick i korthet ut på att den CIA-tränade officeraren Carlos Castillo Armas, tillsammans med hjälp av diktaturerna i Nicaragua och Dominikanska Republiken, skulle kuppa sig till makten och avrätta alla som stod i deras väg. Enkelt, elegant och okomplicerat. Man inledde i vanlig ordning ekonomisk krigsföring, vilket var förödande då 85% av Guatemalas handel var med USA, trots att detta bröt mot avtal som USA skrivit under. UFC ville att Utrikesdepartementet skulle kräva att Guatemalas regering betalade ”det egentliga värdet” av landet, vilket de uppskattade till på 16 miljoner dollar (den ekonomiska kompensation som hade betalats utgick från det värde som UFC hade skattedeklarerat). Mån om att framstå som brutalhård mot kommunism beslutade sig president Eisenhower var att tillmötesgå UFC. Utpressningskravet hörsammades givetvis inte och därmed var det dags för CIA att ta över.
PBSUCCESS kan sammanfattas som PBFORTUNE 2.0. Nu skulle dock planerna omsättas i verkligheten, med erfarenheterna från Iran i färskt minne. Precis som tidigare var det Castillo som var den bästa kandidaten – även om han hade tuff konkurrens av en UFC-konsult samt en fd. nazist (!) – för att ”befria” Guatemala och leka marionettdiktator. Flygvapnet började att bomba landet med flygblad medan flottan blockerade alla hamnar, CIA planterade och ”hittade” sovjetiska vapen samt startade ”patriotiska” radiostationer. Det intensiva propagandakriget var nödvändigt, inte bara på grund av de politiska problemen, utan för att Castillo enbart hade en styrka på 500 män som skulle gerillakriga igenom en fascistisk statskupp. Castillos trupper fick absolut inte kämpa strider mot den riktiga armén, främst för att undvika att de blev avslöjade som utlänningar vilket kunde få folket att börja tvivla på de månader av intensiv propaganda som föregått invasionen. Men striderna gick inte riktigt som planerat. På blott tre dagar hade den nationella armén slaktat hälften av Castillos ”befrielsearmé” och för att förstå hur underlägsna Castillos styrkor ska du veta att några fiskare och lokalpoliser lyckades försvara en stad mot 170 soldater. Vid det här läget stod Arbenz vid ett vägskäl – och valde fel väg. Med facit i hand borde han tagit tillfället i akt, utrotat terroristgrupperna och avslöjat dem som CIA-agenter, men han fruktade att en sådan mobilisering skulle användas som ett svepskäl för USA att inleda en fullskalig och högst offentlig amerikansk markinvasion (som i Koreakriget 4 år tidigare). Hans oro för sitt folk var ett avgörande misstag. Medan han velade började delar av militären att gradvis ansluta sig till invasionsstyrkan eftersom de trodde att ”rebellerna” höll på att vinna. Även med de militära överlöparna var Castillos trupper fortfarande chanslösa, men oroligheterna fick Arbenz att avgå. Så vem skulle ta över makten? Med Arbenz ur vägen tog Castillo makten, beslutade sig för att strunta i demokratiska val och avslutade därmed ”den tioåriga våren” av demokratiska reformer.
CIA hade för vana att ”recensera” sina statskupper, vilket i Guatemalas fall kallades PBHistory. I korthet gick PBHistory ut på att man skulle hitta dokument från den gamla regeringens som kunde tjäna som bevis för att det verkligen hade funnits kommunistisk infiltration, hemliga planer eller vad som helst som skulle få folk att lugna ner sig (flertalet länder hade blivit förbannade över händelserna i Guatemala, inklusive halva den demokratiska världen). PBHistory samkördes med de lika ”misslyckade” Operation Kugown och Operation Kufire. (Som en extra bonus var det här första gången som CIA hörde talas om Che Guevara, men bedömde att han utgjorde så litet hot att de debatterade om det ens var lönt att bry sig.) Men trots att man gick igenom över en halv miljon dokument hittade man ingenting som tydde på en kommunistisk konspiration!
Pinsamt? Absolut inte! Som Richard Nixon sade under sitt besök årets efter kuppen, det viktiga var att visa “att man kunde göra mer för folket på två år än kommunisterna på tio år” – och visst kunde den nya regimen göra mycket mer än vad kommunisterna (som aldrig funnits) någonsin hade gjort i hela Guatemalas historia! För det första grundade man Comité de Defensa Nacional contra el Comunismo, som är mest känd för att vara Latinamerikas första dödspatrull (med nästan 200,000 mord på sitt obefintliga samvete). Via CDNC fick det förtryckta folket, som bara ville ha sitt land tillbaka, lära sig att frihet och demokrati av nödvändighet innebär “etniska rensningar” av offentliga sektorn, förbud mot politiska partier eller fackförbund och förstås en, ny ultrabrutal och mordglad säkerhetspolis. Den måttligt populäre Castillo mördades efter bara tre år vid makten och strax inleddes ett av kontinentens brutalaste och långvariga inbördeskrig någonsin. PBSUCCESS visade sig, namnet till trots, vara allt annat än lyckat och i slutändan fick man krasst konstatera att man “på blott två år” hade orsakat ett trettiosexårigt inbördeskrig som kostat hundratusentals människor deras liv.
PBSUCCESS var också en försmak av kommande konflikter på kontinenten. Efter flera år av goda relationer med sina latinamerikanska grannar inledde USA ett krigstyngt halvsekel skulle komma att kosta landet mycket i politiskt kapital.
Vill du veta mer?
Spår av Che Guevara i Guatemala City.
Offentliggjorda dokument från CIA.
Läs ”La United Fruit Co” av Nobelprisade poeten Pablo Neruda.