Det verkar oundvikligt att säkerhetspoliser och andra organisationer som vistas utanför övriga samhället förr eller senare kommer att intressera sig för det ockulta. Sidney Gottlieb kuskade land och rike runt för att undersöka svart magi i MKOFTEN och tredje riket fjantade rundor med svart magi, så det borde inte överraska någon att kommunisterna började titta närmare på psykotroniska fenomen, dvs. det som artigt kallas parapsykologi. I början på 1970-talet uppmärksammade amerikanska underrättelsetjänster rykten som gjorde gällande att sovjeterna i flera år studerat de ”mer udda” vetenskapliga ämnena, men det var verkligen inte några sibiriska och stugtokiga forskares hobbyprojekt – Sovjet hade investerat mycket tid och pengar och dessutom valt kvalificerade och rigoröst utbildade akademiker att sköta forskningen. Visst, det var förstås bara rykten… men vågade man riskera att anti-amerikanska tankar kunde skjutas genom både tid, rum och järnridåns grumliga lins och stjäla amerikanska medborgares livsenergi och oskattbara kroppsvätskor? Självklart inte! USA hade lärt sig sin läxa från rymdkapplöpningen, där man länge hade släpat efter och fått se sig besegrade medan Sovjet firade flera triumfer. Allt tack vare att amerikanerna hade börjat rusta för sent. Det var ett misstag man inte skulle göra om!
Telepatiska sovjetiska superagenter lät redan då som slarvligt skriven science fiction och först förlöjligades ryssarnas projekt, men allt eftersom mer pengar slussades in i den började den ryska forskningen och dessutom började ”visa resultat” fastnade skrattet i halsen. En starkt bidragande anledning till att det ”gick så bra” för ryssarna var att de var målinriktade och praktiska. Trots detta dröjde det tills den sk. RAND-rapporten kom 1973 innan USA på allvar intresserade sig för parapsykologiska fenomen. Rapporten hade konstaterat att Sovjet låg mycket längre fram i sin forskning och var dessutom närmare praktiska uppfinningar inom parapsykologisk krigsföring (vilket förstås förutsatte att sådana fenomen överhuvudtaget existerade, men skit i det.)
Vad innebär parapsykologi i praktiken? Tja, den sovjetiska forskningen letade främst efter biologiska och neurologiska sätt att använda dessa påstådda förmågor i politiska/militära syften. Det är lätt att förstå varför de valde denna hårda och strikta linje – parapsykologi var historiskt ett område för illusionister, bedragare, manipulatörer och psykotiska individer. Än idag är de sovjetiska experimenten dåligt dokumenterade, vilket inte gjorde dem mindre hotfulla på 70-talet! Faktum är att sovjetiska djurrättsaktivister hade förmodligen svimmat och spytt om man visste vad man gjorde med de stackars laboratoriedjuren. För hur kan man kontrollera någon på telepatisk väg? Med elektriska impulser som kan skickas till någons hjärna, så klart! Således halshögg man en hund, varpå man höll hundhuvudet levande medan man testade vad för mer saker man kunde göra utan att djuret dog en naturlig död.
Den amerikanska forskningen var mer human i jämförelse med sina vivisektionistiska ryska konkurrenter. Även om man var intresserade av de flesta fenomen (telepati, prekognition, telekinesi etc.) låg projektets huvudsakliga fokus på fjärrskådning (remote viewing), inte minst för att man som av en slump hade flertalet individer som sade sig var otroligt duktiga fjärrskådare. Om man bara kunde träna dessa talanger och förse dem med rätt information skulle man ha ett enormt övertag mot Sovjet. I princip innebar det att en ensam person kunde motsvara Google Earth, en möjlighet som förstås var ännu mer lockande på 1970-talet än idag.
Dessa ljuva ganzfeldfantasier leddes av en generalmajor med det fantastiska namnet Albert N. Stubblebine III (fast han föredrog kort och gott “Bert”). Stubblebine var en färgstark och charmig man med en livslång passion för det paranormala, som inte bara krävde att hans kollegor skulle lära sig att böja skedar, han skall också på regelbunden basis försökt att gå rakt genom genom solida väggar (med betoning på försökt). Stubblebines smått excentriska drag gjorde honom till det perfekta valet för att leda ett tjugotal psykiska spioner som var hälften forskning, hälften experiment och 100% godtrogenhet. Stubblebines superteam av psykiska spioner bestod av flertalet (mer eller mindre) klärvoajanta personligheter och man kan fråga sig om det någonsin har funnits ett hemligt forskningsprogram som lockade till sig mer ”karismatiska” personlighetstyper än Star Gate?
Ingo Swann var, på det hela taget, en varm och hjälpsam man, så utöver hans kosmologiska upptäckter agerade han vid ett flertalet tillfällen privatdetektiv och hjälpte polisen i brottsutredningar. Tyvärr tog Swanns militära karriär slut precis när Star Gate lades ned, bland annat för att just Swann misstänktes läcka och sälja information till SAIC, ett större företag inom amerikanska krigsindustrin som därmed hade försvarsdepartementet som en storkund. (Vilket förstås kan få en att undra hur i helvete projektledningen kunde misslyckas med att avslöja (misstänkt) illojalitet i ett projekt fullt av psykisk talang, men nog om det). Efter Star Gate blev Swann även känd som författare, där han bland annat avslöjade att utomjordingar vandrade mitt ibland oss på jorden, att han fjärrskådat en utomjordisk bas på månens mörka sida och att ”robotutomjordingarnas” enda naturliga fiender på jorden var de människor som, likt han själv, hade psykiska krafter. Vi lär aldrig få reda på hur den striden slutade eftersom Swann dog 2013. Men han var inte den enda begåvade psykspionen inom Star Gate.
Joseph McMoneagle var så duktig att han inte bara kunde se genom rum, utan även genom tid. På detta sätt förutsåg han kinesiska kärnkraftsanläggningar, Gisslankrisen i Iran, den italienska terroristgruppen Röda Brigaderna samt den topphemliga tyfon-klassen av sovjetiska atomubåtar. Dessa framgångar gjorde honom allt annat än ödmjuk och han bedömde att ”nittioåtta procent av alla fjärrskådare är knäppgökar” vilket givetvis inkluderade andra framstående kollegor som Pat Price, Paul Smith och Ed Dames. Efter Star Gate grundade McMoneagle Intuitive Intelligence Applications, som sålde fjärrskådningstjänster till den privata sektorn. Förhoppningsvis tillhandahöll han sk. ”åtta martini resultat”, det vill säga så chockerande resultat att skeptiker behövde 8 drinkar för att lugna ner sig. Om du är intresserad finns det även andra som kan lära dig att fjärrskåda, för en nättare summa. Beklagligtvis drogs Star Gate med så komiskt stora metodologiska brister i fjärrskådarforskningen att datan dömdes ut som fullständigt obrukbar, vilket också hade påtalats vid flertalet tillfällen. Bortsett från subjektiva tolkningar och oavsiktliga knuffar och puffar i rätt riktning, var det största problemet att de übermänskliga och talangfulla fjärrskådarna olyckligtvis också var klena som gårdagens blåsippor när det gällde kritik. De blev ”rejält knäckta” varje gång de hade gissat fel och blev förkrossade varje gång de fick höra att de hade haft fel. Detta förstörde moralen och fick i folk i största allmänhet att tvivla på att vad man gjorde var rätt, sunt och förnuftigt! Så hur löste man problemet? Lösningen var lika uppenbar som den var enkel. Man slutade helt enkelt berätta för dem när de hade fel! Själva menade de projektanställda att projektet var långt ifrån misslyckat och att de hade hittat ”SCUD missiler, hemliga bio- och kemvapen anläggningar, underjordiska tunnlar samt andra byggnader.”
Slutet kom oväntat snabbt för Star Gate, något som ingen verkade ha förutsett. Projektets kvasivetenskapliga triumfer räckte helt enkelt inte till. CIA var varken imponerade eller roade när de övertog Star Gate 1995 (förmodligen för att de har minimikrav för hemliga projekt där LSD-vändor på stan och duvor instoppade i missiler är obligatoriska inslag) och fimpade Star Gate kvickare än kvickt. Någon mer oväntat släppte CIA också omedelbart på all sekretess och lät två årtionden av hemligstämplad forskning hamna i den amerikanska skvaller- och sensationspressen, vilket ledde till ett intensivt förlöjligande som få av de inblandade någonsin återhämtade sig från.