“Propagandamaskin” är ett ord som oftast används för att beskriva någon politisk motståndares pressmeddelande, och visst kan gränsen mellan propaganda och PR stundtals vara så tunn att enbart betraktaren kan avgöra vad som skiljer dem åt. Marshallplanen, som skulle bygga upp Europa efter andra världskriget, var ett utmärkt ställe att hitta svarta pengar och arbeta fram en ”diskretionär budget” eftersom man hade nära 12 miljarder dollar att plocka från. Det bästa med att bygga upp infrastrukturen för en hel kontinent tycktes definitivt vara att det fanns en obegränsad mängd pengar som man kunde använda till helt andra saker… Till exempel kunde man organisera en propagandamaskin med global räckvidd som kunde tvinga bort politiker från makten eller kväsa demokratiska proteströrelser – man styrde media så hårt att man till och med kunde få mediavärlden att “missa” att CIA statskuppade demokratiskt valda ledare för att man föredrog militärdiktaturer. Med sin nästan oändliga budget och globala räckvidd hade Mockingbird en sanningsfientlighet som måste ha gjort Stalin grön av avundsjuka. Som mest betalade Mockingbird över 3,000(!) journalister, redaktörer och förläggare i USA. För att det inte skulle verka alltför misstänkt ”påverkade” man oftast center- och vänsterorienterade (men garanterat icke-kommunistiska) nyhetsorganisationer för att den falska informationen skulle framstå som trovärdig. Man såg helt enkelt till att vara den ”anonyma källa” som journalisten alltid hänvisade till.
Skärmytslingar inom statssäkerhetsapparaturen var inget ovanligt, men på det tidiga 1950-talet började det blåsa upp till inbördeskrig inom amerikanska underrättelsetjänsten. Sedan FBI blivit inblandat i Venona projektet, som syftade att knäcka sovjetiska kryptogram och avslöja spioner, hade FBI-chefen J. Edgar Hoover börjat få för sig att CIA var fullt av kommunistiska agenter. Övertygad om att högt uppsatta inom CIA hade varit engagerade i ”vänsterpolitik” (vilket många också var, fast givetvis som dubbelagenter) under 1930-talet började Hoover att förbereda sig för att rensa upp. Det faktum att CIA hade börjat att blanda sig in i FBI:S “inhemska frågor” och därmed trampat Hoover på tårna bidrog säkerligen till spänningarna. Hoover behövde allierade utanför FBI och kontaktade därför en ryktbar senator från Wisconsin som för tillfället surfade på intoleransens svallvågor på väg mot maktens korridorer.
Joseph McCarthy, som inte var blyg för att grundlöst anklaga folk för landsförräderi morgon eller kväll, började karaktäristiskt att se rött när han fick reda på att CIA tydligen var ”fullt av rödingar”. Den paranoida, excentriska och koleriskt anti-kommunistiska FBI-chefen Hoover måste ha fått McCarthy övertygad att han verkligen var på väg mot ett renare, friare Amerika. I sin tur såg Hoover en chans att använda den hetsige lille mannen för att kämpa sina egna strider, väl medveten om att värsta man kan göra mot hemliga agenter är hänga ut dem i media (och att anklaga dem för sovjetsympatier var ett säkert sätt att brännmärka dem). McCarthy var ambitiös och siktade mot stjärnorna, men hans timing kunde knappt ha varit sämre. Trots irriterande förhör på hemmaplan hade CIA precis genomfört en statskupp i Iran och var precis på väg att genomföra ytterligare en i Guatemala. Följaktligen var de inte alls sugna på att låta en karriärkåt spjuver som McCarthy sätta igång utdragna förhör och starta en mediastorm just när när CIA behövde Mockingbird som mest. Vad skulle t.ex. hända om någon ställde de jobbiga frågorna som ”varför föredrar USA en militärdiktatur istället för en kapitalistisk demokrati?”, ”om USA beter sig sämre än Sovjet, är de då också sämre än Sovjet?” och ”om USA gör det här mot andra länder, vad händer då inrikespolitiskt?” Oansvariga personer som ställde de här frågorna behövde tystas, men plötsligt stod det en tjock och skrikigt sensationslysten mytoman till senator i vägen och hindrade underrättelsetjänsten från att göra sitt jobb.
McCarthy skulle bort, och snart fick senatorn också reda på exakt hur effektivt Mockingbird verkligen var, hur lite hans allierade i FBI kunde göra för att hjälpa honom och vilken utmärkt måltavla han oavsiktligt hade gjort sig själv till. Över 80 miljoner amerikaner följde hans hätska häxjakt och vägledda av Mockingbird svidande kritik i alla medier dalade McCarthys popularitet från 50% till 35%. Efter det blev han helt marginaliserad från politiken, söp ihjäl sig tre år senare och hans namn är nu för evigt synonymt med populistiska häxjakter. Man kan bara spekulera i hur McCarthy hade bedömts av historien om han hållt sig vän med CIA som trots allt gärna jagade kommunister själva.
McCarthys politiska lustmord var den kanske största enskilda incidenten, men Mockingbird användes både till stort och smått på ett sätt som får dig att tvivla på om åsiktsfrihet och yttrandefrihet ens existerade under dessa mörka årtionden: Varje gång någon försökte att uttrycka en avvikande åsikt började propaganda att skrivas, definitioner av ”ord” ändras, tidningar mutas, rykten spridas, rapporter förbjudas, telefoner avlyssnas, vittnen diskrediteras eller hotas. Samtidigt är det lätt att glömma att CIA enbart blev fascister för frihetens skull. De var inte främmande för att använda Mockingbird till att stödja personer vars värderingar stämde överens med CIA:s. Exempelvis CIA finansierade och ”förtydligade” filmatiseringen av Orwells anti-stalinistiska Djurfarmen, eftersom man uppskattade romanens budskap. Under hela Mockingbirds guldålder var dess existens en väldigt väl bevarad hemlighet. Men under 1960-talet kom bakslagen.
Invisible Government publicerades 1964 , en bok som hävdade att CIA nu de facto kunde styra amerikansk policy och de faktiskt också gjorde det. CIA svarade med ett hot/löfte om att köpa upp hela upplagan, ett ”hot” förlaget givetvis välkomnade och förklarade att då skulle de definitivt kunna publicera en andra upplaga av boken. Så boken publicerades och avslöjade delvis CIA:s delaktighet i statskupperna i Guatemala och Iran. Saker blev än mer komplicerad och allt fick bisarr vändning när den egna, CIA-styrda tidsskriften Ramparts under början på 1967 började att läcka hemligstämplad information. Ett omfattande städjobb lyckades att minimera skadan och bara ett fåtal europeiska mediaorganisationer blev avslöjande som fronter för CIA:s propaganda. 1972 försökte man att stoppa en bok som avslöjade CIA:s roll i att smuggla heroin till USA, men misslyckades. Världen verkade inte vara helt redo att acceptera CIA:s kredo att organisationen med mest pengar också skulle diktera sanningen. Därför var det något av en chock för CIA när Churchkommittén dömde ut Mockingbird – inga fler pengar skulle betalas ut till media, vilket tidigare hade uppgått till 265 miljoner dollar varje år. När George H. W. Bush tog över CIA 1976 lades Mockingbird officiellt ner.
Om man för ett ögonblick bortser från dess fantastiska historieförfalskande erbjöd den patologiska lögnfabriken också flertalet spännande sidohistorier. Ett av McCarthys första mål i sin häxjakt var en man vid namn Cord Meyer (som enligt honom var kommunist efter han uttalat sitt stöd för FN). Meyer hade dock stöd från sina chefer på CIA och klarade sig. Tyvärr höll klarade sig inte hans äktenskap och några år senare skulle makarna Meyer skiljas. Men under tiden Cord Meyer fortsatte sin karriär inom CIA gick hans fd. hustru Mary vidare och blev älskarinna till JFK (vilket är bekräftat), men hon påstod också att hon och presidenten alltid tog LSD tillsammans (ett påstående som är mycket mindre bekräftat). Men, bara några månader efter att Kennedy skjutits till döds blev även Mary skjuten i Georgetown, Maryland – som av en händelse inte alls långt från Edgewood. Och låt oss inte glömma Michael Townley, som ”misstänks” ha mördat Nobelpristagaren Pablo Naruda samt ha hjälpt diktaturer att skaffa kemiska vapen.
Arvet efter Mockingbird lever förstås vidare än idag och ses bäst som en föregångare till dagens globala informationskrig, men man har förstås också förfinat sina tekniker sedan dess. Trots allt, varför frysa ut journalister när man kan bädda in dem? Internet underlättar förstås också för ambitiösa projekt för aggressiv informationshantering: Idag är det möjligt att genomföra globala desinformationskampanjer för en bråkdel av kostnaderna som Mockingbird drogs med. Ordet har aldrig varit mindre fritt.