UFO-feber! 1950-talet var verkligen paranoians årtionde, vilket inte är så märkligt när CIA drogade befolkningen utan deras vetskap. Plötsligt var det inte så orimligt att huskatten i själva verket var en kommunistspion, eller att mordiska marsianer skulle invadera jorden. Över hela USA skådade vanliga och ”helt opåverkade” vanliga människor flygande tefat i olika former och färger. Kanske letade de efter vad det nu än var som absolut inte störtade i Roswell, New Mexico? Nationen var hysterisk och i slutändan var allt tjat om utomjordisk invasion och regeringens hemlighetsmakeri mycket besvärande för politikerna. Trots allt, varför skulle folket lyssna på vad dem när det fanns utomjordingar att lyssna till? Ytterligare ett problem var förstås vad man skulle ta sig till om utomjordingar faktiskt var här? Vad skulle man göra om Sovjet allierade sig med Mars? Tänk om utomjordingarna var kommunister? Nej, dessa frågor svar kräva!
Syftet med Blue Book (1952–1969) var att en gång för alla få inblick i de flygande tefatens magiska värld. De två tidigare utredningarna, Project Sign (1949) & Project Grudge (1949-51), hade olika problem. Det största problemet med Grudgerapporten var att ”utredningen” kategoriskt förnekande att UFO någonsin kunde vara något annat än gatlyktor, fåglar eller naturfenomen – även i de 23% av rapporterade fall då sådana förklaringar redan uteslutits. Det var alltså huvudsakligen ett försök att övertyga allmänheten att ingenting hade hänt. Man var mån om att undvika ytterligare ett ”fiasko” som Project Sign dömdes ut som. Makthavarna ville verkligen inte ha en ytterligare en statlig utredning som fann det ”osannolikt att det rörde sig om amerikanska eller sovjetiska flygplan” och nått slutsatsen att ”utomjordiska krafter” var den rimligaste förklaringen. Därför sparkade man igång Project Blue Book med följande mål:
- Att fastställa om UFO utgjorde ett hot mot nationens säkerhet och
- Att analysera all UFO-relaterade rapporter på ett vetenskapligt, korrekt och sansat sätt.
Blue Book hade under åren flertalet olika befäl, men den mest karismatiska och kända av dem alla var kapten Edward J. Ruppelt, en bondgrabb från Iowa som vunnit otaliga medaljer i flygvapnet under andra världskriget. Blue Book var ambitiöst både i sin bredd och sitt mandat. Ruppelt och hans kollegor hade rätt att intervjua vem som helst (även personer i militären, oavsett rank) som hade sett ett UFO. De hade befogenhet att kringgå eller helt enkelt bortse från säkerhetskrav. De två åren under Ruppelts ledning bedöms ha varit de vettigaste under Blue Book. Bland de hundratals inrapporterade iaktagelserna utmärkte sig två riktigt stora ”incidenter” som fick långtgående konsekvenser för de inblandade och hetsade sig fast i populärkulturen.
Augusti, 1951. Staden Lubbock i nordvästra Texas rapporterade märklig aktivitet i natthimlen. Ljus som lyste starkare än stjärnor och blinkade i sekvenser kunde ses mot natthimlens mörker. Ruppelt och hans team anlände för att undersöka. Med sig hade de Dr. J. Allen Hynek (senare känd för sin närkontaktsskala av första, andra och tredje graden) som hade arbetat som konsult under både Sign och Grudge, främst tack vare hans skeptiska inställning och övertygelse att allt kunde förklaras vetenskapligt. Den officiella förklaringen, när den väl kom, var att ”Ljusen i Lubbock” berodde på flertalet flockar pipare flugit över staden och stadens gatuljus hade reflekterats från deras vita kroppar. Men Ruppert själv trodde inte på den förklaringen: I sin senare bok menade han att fenomenet inte berodde ”på fåglar, på reflekterat ljus eller utomjordiska skepp utan ett mycket vanligt och lättförklarat naturfenomen.” Tyvärr skrev han aldrig vad ljusen egentligen var. Men trots Blue Books förklaring väckte Ljusen i Lubbock stor uppmärksamhet. Men de bleknade i jämförelse med ”D.C.-incidenten” som inträffade i juli året efter.
Under en sommarnatt i juli 1952 upptäckte flygledare på Washingtons flygplats flera farkoster på sin radar. Detta var oväntat eftersom det inte borde finnas några flygplan i luftrummet. Vart kom de ifrån? Varför hade man inte upptäckt dem tidigare? Varför flög de så märkligt? Flygledarna kontrollerade omedelbart att radarn fungerade korrekt. När allt verkade stämma ringde man den närbelägna militära flygplatsen Andrews, vars radarpersonal redan följde de oidentifierade flygande objekten. Detta höll på i cirka sex timmar utan någon förklaring, innan de lika plötsligt som de dykt upp. Under tiden hade sensationslystna tidningar kittlat folks fantasi med rubriker om nära förestående utomjordiska invasioner.
Så när ljusen återvände en vecka senare fanns det betydligt fler vittnen. Civila och militära flygledare, kabinpersonal, samt stridspiloter observerade oförklarliga ljus som såg ut att komma från farkoster. De rörde sig i otroliga hastigheter, stannade oförklarligt upp, fortsatte och försvann sedan lika snabbt som de försvann. President Truman ringde till Ruppelt och krävde att Blue Book omedelbart skulle utreda fenomenet för att förhindra oroligheter och panik. Men innan Blue Book hann höra alla vittnen eller dra några slutsatser förklarades utredningen vara klar och avslutad. Flygvapnet, som inte slösade någon tid på att göra en faktisk utredning, höll istället en presskonferens där man lugnade den hysteriska allmänheten att det fanns en (metereo)logisk förklaring, nämligen inversion, (vilket innebär att varmare luft inte stiger på samma sätt som vanligt). Detta gör att avgaser och föroreningar inte försvinner, vilket förklarade varför radarn gav falskt utslag. De många ögonvittnen som fanns hade helt enkelt hetsat upp sig så mycket att de börjat att se i syne. Hur detta förklarade hur ”ljusen” rörde sig så snabbt och mot kända naturlagar visste ingen, inte heller värmen kunde ”omringa” jaktflygplanen som skickats upp, eller varför de bara sågs under två kvällar trots att flertalet andra kvällar hade haft snarlika väderförhållanden. Under intervjuerna stod det klart för Blue Book att ingen av vittnena trodde på flygvapnets meterologiska förklaring — faktum var att inte ens US Weather Bureau gjorde det. Den officiella förklaringen kunde helt enkelt inte stämma. Vittnen tystades ner och Andrews personal förbjöds att prata om saken. Inte ens med Blue Book.
”DC-incidenten” utlöste en kedjereaktion och gjorde att Vita huset beslutade sig för att kväsa UFO-hysterin en gång för alla. Hundratals folk, fel folk, trodde att de sett alldeles för mycket. De ändlösa UFO-rapporterna fullkomligt rasade in och ryktena spreds som maskrosfrön i vinden; hade regeringen beordrat militära jaktflygplan att skjuta ner farkosterna? Eller tänk om det i själva verket var kommunistiska supervapen? Samtidigt oroade sig CIA för att Sovjet aldrig tillät UFO att nämnas i media (inte ens för att håna kapitalisternas neurotiska svagsinthet). Den uppenbara risken var att Sovjet skulle utnyttja hysterin och skicka flygplan som skulle bli felaktigt rapporterade som UFO och på det viset obehindrat kärnvapenbomba amerikansk mark. En ”oberoende expertpanel” med vetenskapsmän sattes samman (där Luis Walter Alvarez ingick, som flera år senare skulle bevisa hur dinosaurierna dog ut) för att utvärdera Blue Books mest oförklarliga fall. Efter 7 dagars genomgång fällde den sk. Robertsonpanelen sin dom. De var måttligt imponerade av bevismaterialet och ”rekommenderade” ett antal ändringar. I fortsättningen skulle Blue Books personal aldrig tala om ”oförklarliga fall” utan enbart publicera de som bevisats som bluffar eller misstag och helst göra det så högljutt som möjligt. Vidare instiftades en lag som innebar att alla anställda inom flygindustrin (inklusive piloter för privata, kommersiella flygbolag) skulle bötfällas och få upp till 10 (!) års fängelse för att rapportera eller sprida ”falska” UFO observationer till allmänheten. Robertsonpanelen hade, enligt Hynek, gjort UFO-undersökningar till en speciell sorts pseudovetenskap. Men Robertsonpanelen hemligstämplade också Blue Books undersökningar ”på riktigt” och passade samtidigt på att reducera personalen 12 personer till 3, vilket fick Ruppelt att be om ”omplacering”. Som tack för sitt besvär befordrades han till majorsgrad, men slutade kort därefter i flygvapnet. Han skrev en bok om sina upplevelser som blev en succé 1956. (Intressant nog släpptes en reviderad upplaga 1960 med flertalet ändringar.) Beklagligtvis dog Ruppelt i en hjärtattack 1960 vid blott 37 års ålder. Av naturliga orsaker. Inget annat.
“Tanken att välvilliga eller illvilliga utomjordingar från andra planeter skulle ha besökt jorden är uppenbarligen en känslobaserad tanke [som ger upphov till] två olika slags självbedrägerier: Antingen köper du att utomjordingar har besökt jorden trots väldigt lite bevis för att du vill att det ska vara sant; eller så kallar du det nonsens utan tillräckliga bevis, för att du inte vill att det ska vara sant. Båda ytterligheterna utgör ett allvarligt hinder för undersökningar av UFO.” – Carl Sagan, 1969.
Efter Robertsonpanalen kollapsade Blue Book, men fortsatte att registrera rapporter även om man hade små möjligheter att göra ordentliga undersökningar. När projektet avslutades hade man på nästan 20 år samlat på sig sammanlagt 12.618 rapporter. De flesta var precis som man kunde förvänta sig ett resultat av livlig fantasi, små hjärnor och bristfällig naturvetenskaplig utbildning, det vill säga att folk misstog moln, stjärnor, norrsken, bieffekter av DXM etc. för utomjordiska farkoster. Ytterligare några rapporter var lätta att förklara om man visste om att var de hemliga spaningsplanen U-2 och A-12 testflögs. Trots att många mystiska fenomenen med likvärdig trovärdighet som ”DC-incidenten” fortsatte att dyka upp med jämna mellanrum hade Blue Book inte längre ambitionen att utreda dem på ett objektivt sätt. Till slut kvarstod enbart några fåtal rapporter. De incidenterna hade dock undersökts grundligt men trots detta hade man, som FBI:s Scully hade sagt, “ingen vetenskaplig förklaring”.