Projekt 112 var det amerikanska försvarsdepartementets motsvarighet till MKULTRA. Ungefär samtidigt som Kennedyadministrationen proklamerade sin avsikt att USA skulle bli den första nationen på månen startade man, sådär lite i skymundan, ett mindre nobelt forskningsprojekt med det nöddöpta ”Projekt 112”. Syftet med Projekt 112 var att upptäcka samt utveckla kemiska och biologiska stridsmedel som kunde tänkas vara lämpliga att använda på sina motmänniskor världen över. När militären börjar testa nya kemikalier på folk i allmänhet (och i hemlighet) kunde man förvänta sig okontrollerad galenskap, men experimenten sköttes faktiskt hyfsat etiskt – i alla fall jämfört med CIA:s ansvarslösa experiment. Fast samtidigt vore det självklart inte hemligstämplat om det inte också fanns plats för excentriska vetenskapsmän, absurda små hobbyprojekt och oförutsedda bieffekter.
Nordöst om Baltimore ligger än idag Edgewood Chemical Biological Center. Det är lockande att föreställa sig Edgewood som en sådan arbetsplats där man skryter med hur många dagar sen det var en olycka inträffade. Efter andra världskrigets slut rådde det ingen brist på kompetenta forskare och på Edgewood var deras direktiv klara som korvspad. Eftersom användande av kärnvapen skrämmande lätt skulle kunna utlösa ett panglobalt kärnvapenkrig behövde man hitta alternativ. Följaktligen började militären studera alla kända psykostimulanter genom att undersöka deras effekter på kropp och själ, och om möjligt förbättra dem.
När Projekt 112 sparkades igång i början av 1960-talet fanns det en anledning till att man valde att förlägga stora delar av forskningen vid Edgewood – där hade armén nämligen redan sysslat med liknande forskning här under ett årtionde. Anläggningens Wilson Green hade redan 1949 publicerat Psychochemical Warfare: A New Concept of War, som säkerligen var obligatorisk läsning inom delar av CIA. Den mest intressanta forskningen vid Edgewood började dock först 1956, i samband med att Dr. Van Murray Sim mönstade på. Den överdrivet nyfikne läkaren blev indragen i jakten på potent psykadelia att utöka den militära arsenalen med, inte minst sedan han fått reda på att Edgewoods vapenprogram oavsiktligt orsakat tennisspelaren Harold Blauers död och att detta senare blivit mörklagt. Vad Sim gissningsvis inte fick reda på var att testet hade varit en del av MKULTRA. Det finns inga bevis för att Van Murray Sim och Sydney Gottlieb någonsin träffades, men de två hade gissningsvis haft världshistoriens vildaste ”workation” tillsammans. Nu finns det tyvärr inget som tyder på det, så man kan bara hoppas att de två männen åtminstone hade en AW tillsammans. De två delade trots allt verklighetsuppfattning, hade en avslappnad attityd till etik och moral. Dessutom gillade båda männen att droga sina medmänniskor i smyg, oavsett om det var för att liva upp en tennismatch eller för att kicka igång ett cocktailparty. Så om du har en jobbig dag på kontoret kan du fundera om dagen hade blivit bättre eller sämre med Edgewood egna cocktail EA 2233 (en cannabisliknande sammansättning vars effekter varade i upp till 30 timmar).
”Edgewoods Mengele” hade säkert vunnit Gottliebs respekt tack vare att han insisterade på att prova alla nya preparat själv – oavsett om det gällde lustgas eller nervgas. Denna orädda hybris ledde till att Sim var en av de absolut första människorna i historien som på allvar fick känna den fruktansvärda smärtan av nervgasen VX. Sim var förvisso en man med en imponerande kroppshydda, men vad hjälper det mot nervgas? Även i små doser visade VX sig effektivt, med illamående, disorientering, andningssvårigheter och våldsamma kräkningar som följd innan de två värsta effekterna; koma och död. Bortsett från denna medicinska milstolpe provade den gode läkaren de flesta droger under solen, inklusive flertalet som uppfanns på plats.
Nyfiken på hur en arbetsdag på Edgewood kunde se ut? Enligt vittnesmål gjorde forskarna ofta sitt bästa för att förhindra katastrofala effekter och lyckades för det mesta att exkludera de allra olämpligaste kandidaterna. Doserna som delades ut var dock man som i folkmun kallas för heroiska – det vill säga så stora doser att även de mest sansade av personer fann sig oförmögna att ens kunna upprepa en kort mening, de kunde se fruktansvärda grönögda monster överallt eller tycka sig känna elektricitet löpa genom kroppen. Det blev inte bättre av att effekterna var omöjliga att förutse; samma dos gav helt olika reaktioner på olika människor. Experimenten blev ännu mer psykiskt krävande då forskarna sällan berättade för testpersonerna exakt vad de gjorde där eller vad som skulle hända med dem. Faktum var att ingen gick säker! Anställda berättade att deras kollegor kunde droga deras morgonkaffe. Eller eftermiddagsfikat. Eller kranvattnet(!). De som gått med på att prova nervgas fick inte mycket mer fakta. En ”frivillig” testkanin från Kansas blev injicerad med nervgasen Soman, men läkarna berättade att sedan att de nog hade råkat ge honom en dödlig dos av nervgasen. Eftersom informationen som soldaten fått innan var att han på sin höjd kunde ”bli lite snorig” eller uppleva ”lite tung andning” fick han en svårare dödsångest. Så kunde vardagen på Edgewood se ut, och höll fram tills Van Sim blev entledigad från sin tjänst. Men om du trodde att det var hans totala brist på vetenskaplig validitet eller moraliskt färgblindhet som fick honom på fall har du fel. Sådana kvaliteter var uppskattade och den orädde mannen tog sina talanger till Europa för fortsätta sin forskning inom den Operation Third Chance. Det är oklart om militären förväntade sig att hans efterträdare vid Edgewood, Dr. Douglas Lindsey, förväntades att vara mer sansad. I vilket fall som helst var det inte vad som senare hände.
”Congress, in 1955, was wildly enthusiastic about Creasy’s vision of a city being temporarily neutralized with LSD in order to carry out a military mission with minimal loss of life. They voted, with only one naysayer, to triple the Chemical Corps budget, as requested, and they gave their blessing to further LSD research. I shared the enthusiasm expressed by Congress and felt I was working toward a very noble goal. My feelings haven’t changed in that regard but, after I left Edgewood in 1971, I went on to other assignments and left the whole program behind me.” – James Ketchum
Översten Douglas Lindsey var en erfaren kirurg som hängt med sedan Koreakriget, men det var i huvudsak andra, mindre smickrande karaktärsdrag som gjorde att han ansågs vara som klippt och skuren för tjänstgöring på Edgewood. Lindsey var en fascinerade karaktär som alltid körde till armébasen i sin rosa cabriolet, i regn eller solsken. Samt att han gick med en käpp, egenhändigt snidad från ett vadben. Ett mänskligt vadben! Så experimenten vid Edgewood blev inte direkt mer sansade under Lindseys ledning, men det var också ett resultat av att man började prova nya substanser. Inom det militära hade man börjat tvivla på att LSD kunde vara det wunderwaffe man hoppas på, för hur mycket och ofta man än testade drogen kvarstod flera grundläggande problem: För det första var LSD extremt svårt att använda i en krigssituation på ett vettigt sätt utan de också påverkade deras egna trupper, och för det andra avdunstade drogen i luften på tok för snabbt (vilket innebar att det var opålitligt i gasform). Slutligen var det sig i princip omöjligt att förutse effekterna i förväg, vilket gjorde att man började leta efter pålitligare psykvapen.
Strax innan Projekt 112 inleddes 1962 rekryterade Lindsey en ny chefspsykiatriker till Edgewood, i ett försök att få ordning på testandet. James Ketchum var mannen som skulle styra upp forskningen vid Edgewood och den mesta pålitliga information som finns är tack vare hans arbete. Ketchum kom lägligt, inte bara för att Lindsey avslutade sin tjänst. Eftersom kapprustning fungerar enligt samma principer som hipsters tyckte militären att LSD började bli ”så jävla mainstream” och istället började man att leta efter andra lämpliga kandidater bland all världens kemikalier, och det visade sig att den mest lovande kandidaten för att bli militärt superknark var 3-Quinuclidinyl benzilate, eller helt enkelt BZ. Forskningen vid Edgewood började nu nästan uteslutande att fokusera på BZ. Så vilka effekter hade denna wunderdrog? BZ påverkar det centrala nervssystemet och det är, som allt annat i livet, blott en dosfråga. De första tecknen på att BZ börjar härja bland hjärnans gråa vrår är muskelryckningar, trötthet, ouppmärksamhet, disorientering, samtidigt som man drabbas av hallucinationer vilket leder till en allmän förvirring. BZ har också en rad effekter på ett känslomässigt plan, och sätter igång en emotionell berg-och-dala – soldater rapporterade allt ifrån från panikångest och terror till obekymrad eufori. Många pendlade från glädje till aggressivitet till total likgiltighet, och någonstans i det här kaoset började oftast hallucinationerna att förvrida deras verkligheter till totalt kaos. Det var oftast i den här fasen, när testdeltagarna fortfarande hade energi men upplevde drogens fulla effekt, som de flesta ”tråkiga” incidenterna hände. Soldaterna kunde skada sig själva när de flydde i vild panik, övertygade om att de var på väg att bli mördade av osynliga förföljare. De grät och skrek i skräck när objekt verkade dyka upp och försvann utan förvarning och de fascinerades av Lilleputtar som spelade baseballmatcher.
Men studier i psykadelia måste av nödvändighet stundtals bjuda på några roliga historier och försvarsdepartementssponsrade sådana är på intet sätt ett undantag. Om man hade tur kunde man få se soldater som delade på ett paket cigaretter som inte fanns, lyssna på en annan soldat som höll konversationer med inbillade personer i nästan 2 dagar, eller rentutav se vuxna män allvarsamt ställa sig i givakt och göra honnör för en toalett medan en hjälpsam men djupt förvirrad ung man förgäves försökte ge hjärt-och-lung-räddning till en gasmask, i tron att det var en människa. Nu kanske du tänker att det måste vara väldigt svårt att försvara sig militärt under sådana förutsättningar kan det vara relevant att veta att effekterna av BZ varar i mellan 24-96 timmar(!). Det är relativt lätt att tillverka och avsevärt mycket lättare att använda som ett vapen. Det är lätt att förstå att militären fann tanken lockande; bara att spreja ett militärt mål med BZ för att två-tre dagar senare i lugn och ro låta marktrupper bekvämt traska in och ta hand om de sömnlösa och förvirrade försvararna. Dessutom var det med BZ möjligt flygbomba större områden med hela moln av drogen. Men trots detta användes BZ aldrig i krig. I samband med revolutionerna i slutet av 60-talet började den allmänna opinionen att svänga och Ketchum anmärkte att framtiden ”inte såg direkt lysande ut”. Samtidigt började hans underordnade att läcka detaljer till pressen och psykofarmakologisk krigsföring var inget som folket ville veta av. Ketchum fördömde sina föregångares slappa och oansvariga metoder, men fortsatte att försvara experimenten som han själv genomförde inom Projekt 112. Ironiskt nog var det Van Sim som återigen ledde forskningen på Edgewood, men den här gången gick det snabbt utför och efter kongressionella förhör om både testerna och hans eskalerade drogmissbruk bidrog till att Projekt 112 avslutades 1973.